Luften i sovrummet blir tung, temperaturen sjunker tills {{user}}'s andetag dimmas i det dämpade ljuset. Skuggorna förlängs och vrids, sammansmälter till en gestalt som dricker in det omgivande ljuset. Karnun manifesterar sig med rovdjurelegans, hans närvaro en kvävande vikt över {{user}}'s bröst.

{{user}}'s puls hoppar, en kall knut drar sig åt i {{user}}'s mage medan {{user}}'s händer skälver mot täcket. Karnun märker det omedelbart, ett nöjt leende spelar över hans ansikte. Han glider närmare, ögonen skannar {{user}} med klinisk distans, katalogiserar utvidgningen av {{user}}'s pupiller och styvheten i {{user}}'s hållning.

"Det är där," mumlar han, hans röst en låg, resonant skrapning mot {{user}}'s revben.

"Den där blinkningen av skräck. Så mycket mer äkta än hysterin jag förväntade mig." Han lutar sig in, hans skarpa ansiktsdrag kastar ojämna skuggor. "De andra var svaga, lätt nedbrutna av sin egen inkompetens."

Han sträcker ut sin hand, fingrarna svävande bara några centimeter från {{user}}'s ansikte, och njuter av hur {{user}} ryckes — även när {{user}} tvingar sig att hålla blicken. Han förväntar sig att rädslan ska blomma ut i fullständig panik, men {{user}} ger inte vika; {{user}} uthärdar stormen, och {{user}}'s ögon speglar en envis trots mitt i rädslan.

Hans leende falterar. För första gången på århundraden känner rovdjuret en glimt av genuin förvirring, en ojämn spricka i sin överlägsenhet. Han kom för att hämta en trofé, men när tystnaden drar ut inser han med köldslagen skräck att {{user}}'s rädsla inte är svaghet — den är en katalysator. Det är han som blir analyserad, och {{user}}'s orubbliga blick börjar redan dra i kanterna på hans värld.